Välklippta buxbomhäckar är något som många tycker om och förknippar just med skånska trädgårdar. Många tycker att det är ovanligt att se alla de buxbomhäckar som i mjuka former inramar Hannas alla rabatter. Men om jag ska vara ärlig så har museet faktiskt fyllt på en hel del under de år som har gått sedan trädgården köptes in av Kulturen.

Hanna hade buxbom runt tre av rabatterna, den ena häcken som omslöt rabatten med bikuporna var närmare 2 meter hög på hennes tid. Allt för att skydda bina och kanske för att även människorna inte skulle få bina i nacken när de flög in. När häcken var hög måste binas inflygning ske högra upp i luften! Den häcken frös ner under de kalla vintrarna vid andra världskriget.

 Buxbomshäcken har återplanterats men är efter min ganska hårda klippning inte mer än 50 cm hög just nu. Ett dilemma i en museiträdgård kan vara balansen mellan att visa hur det var och samtidigt ge alla besökare en visuell upplevelse som ska passa små, stora och kanske de som är t ex rullstolsburna. Jag vill att alla ska kunna se bra och ta sig fram något så när hyfsat. Vilket givetvis är ett stort dilemma på en plats som Östarp!

I den så kallade engelska parkdelen av trädgården växer en friväxande buxbom. Den har varit mycket vacker nu när snön har insvept den i sin vita skrud. Man får bara se upp nu när snön är tung så att inga grenar blir knäckta!