För drygt en och en halv vecka sedan gjorde jag ett föredrag på Sjöbo gästgivargård om Gamlegårds trädgård. Jag pratade om allt möjligt men nämnde bland annat om trädgårdens plommonlund som jag vill återplantera och som bara innehåller två nya små plommonträd. Jag pratade också om hur roligt det hade varit att få lokalt förankrade sorter. Efteråt kom Märit Mårtensson fram till mig, tillsammans med sin man Christer. De bor i en gammal gård i Björka, straxt utanför Sjöbo, gården med det vackra namnet Mariehem. Märit berättade att de bland annat hade en gammal plommonsort som gav goda frukter och som sköt rikligt med rotskott, alltså en rotäkta sort som ser till att skapa nya avkommor. Jag fick gärna komma dit och hämta om jag ville ha till Gamlegårds trädgård. Gissa om jag blev glad!

I veckan som gick åkte Ingegerd och jag dit och vi tillbringade en mycket trevlig förmiddag i Märits trädgård (som bland annat innehåller 150 sorter med rosor). Vi fick inte bara plommonträd med oss när vi åkte därifrån, vi fick fyra olika rosor ( R. gallica `Zinnealik-ros´, R. spinoissima ´Poppius´, R. majalis `Foecundissima´, fylld kanelros/Tornerdalsros samt en R. damascena som de kallade för `Mariehem´) och en gammal fin vit flox som hade funnits i trädgården när de flyttade dit. Gården som de nu renoverar med mycket varsam hand och stor skicklighet, var byggt 1885. Men på platsen hade det tidigare även funnits en gård som alltså varit betydligt äldre. Givetvis kan man inte veta när växterna har blivit planterade men att de har funnits på platsen en längre tid är det ingen tvekan om.

När vi åkte därifrån kände Ingegerd och jag att vi hade funnit en ny vän och vi vill mycket gärna återkomma till deras trädgård när alla rosor, och allt annat givetvist, blommar som bäst. Om jag inte har helt fel så tror jag också att Märits och Christers trädgård kommer att finnas med som en ”öppen trädgård” i sommar när det arrangemanget genomförs, håll utkik!

Och finns det fler därute med en gammal trädgård som vill dela med sig av växter och sina historier så kommer jag gärna på besök, nya vänner kan man aldrig få för många av!

Längst med dalgången där Orehusbäcken har sitt flöde kan man vandra i den fuktiga alstubbskogen. Där vandrade jag för ett par veckor sedan när marken fortfarande var ganska frostig och hård. Nu när det börjar bli mildare ute blir det genast lite mer blött om fötterna att gå runt där. Men så trivs ju alträden, att vara blöta om fötterna är inget problem för dem. Vad är då en alstubbskog? För länge sedan behövde människorna i Östarps by (ja det var faktiskt en liten by) mycket bränsle för att hålla värme i husen samt material till alla hagar för djuren, kanske behövdes det störar till grindar, eller till klätterstöd för bönor, ärtor, luktärtor eller humle. Man kunde använda hasselkäppar, granstörar, slanor av en eller varför inte al? På Östarp har man haft denna blöta mark där inget annat än just alen kunde trivas och om man hela tiden såg till att såga ner alstammarna innan de blev allt för stora så svarade hela tiden alen genom att skjuta nya stubbskott. På så sätt fick folket hela tiden tillgång till nytt material som givetvis hela tiden behövdes. Staket av al kan bli väldigt fina tycker jag, även om det kanske inte är lika hållbart som ett staket av gran eller en. Längre fram ska jag nog ta en runda i alstubbskogen för att samla in lite material för att bygga något. Kanske kan det bli något fint vid det blivande bärlandet?

Det har varit tunga dagar för många människor runt om i världen de sista dagarna. Vi har följt naturens styrka att förändra och skaka om vår värld genom det som skett i Japan. Just nu följer många oroliga människor även Libyens öde där maktgalna människor ser till att rasera den vanliga lilla människans vardag och mödosamma liv. Ingenting är egentligen nytt under solen, allt sker om och om igen. Naturens raseri kan vi inte förhindra och tydligen inte människans maktkärlek heller, åtminstonde inte på andra sätt än att släppa fler bomber som spränger bort liv. När allt är så här mörkt och tungt och glädjen känns långt borta så finns det ändå hopp om ett liv. För trots mänsklighetens enorma dårskap så är vi samtidigt många med hopp och tro om en annan värld, där paradisen finns kvar mitt ibland oss och blir ännu viktigare att bevara och vårda! Det gör mitt arbete på Östarp ännu viktigare, att se till att bevara en av de platser i världen som fortfarande tycks vara ett orört paradis!