Tysta maskiner

Om man följer vägen som leder förbi Möllegården för att vandra västerut mot den gamla hålvägen (den ska jag förklara bättre en annan dag) så möter man en samling maskiner. De är ganska rostiga, tystlåtna men otroligt vackra. De har dragits av hästar och används flitigt en gång på markerna. Jag är inget vidare på att reda ut vad de har använts till men tycker trots det att de är värda sin aktning. Jenny och Lars-Göran Göransson som tidigare var gårdsbrukare på Möllegården hade mycket bättre kunnat reda ut vad de har använts till. Jag saknar deras kompetens! Men jag får väl fråga dem så kan jag säkert lära mig ett å annat…

Detta har varit en såmaskin

En tallriksharv?

Förarens sittplats utan mjuk stoppning

Alstubbskogen

Längst med dalgången där Orehusbäcken har sitt flöde kan man vandra i den fuktiga alstubbskogen. Där vandrade jag för ett par veckor sedan när marken fortfarande var ganska frostig och hård. Nu när det börjar bli mildare ute blir det genast lite mer blött om fötterna att gå runt där. Men så trivs ju alträden, att vara blöta om fötterna är inget problem för dem. Vad är då en alstubbskog? För länge sedan behövde människorna i Östarps by (ja det var faktiskt en liten by) mycket bränsle för att hålla värme i husen samt material till alla hagar för djuren, kanske behövdes det störar till grindar, eller till klätterstöd för bönor, ärtor, luktärtor eller humle. Man kunde använda hasselkäppar, granstörar, slanor av en eller varför inte al? På Östarp har man haft denna blöta mark där inget annat än just alen kunde trivas och om man hela tiden såg till att såga ner alstammarna innan de blev allt för stora så svarade hela tiden alen genom att skjuta nya stubbskott. På så sätt fick folket hela tiden tillgång till nytt material som givetvis hela tiden behövdes. Staket av al kan bli väldigt fina tycker jag, även om det kanske inte är lika hållbart som ett staket av gran eller en. Längre fram ska jag nog ta en runda i alstubbskogen för att samla in lite material för att bygga något. Kanske kan det bli något fint vid det blivande bärlandet?

När världar rasar

Det har varit tunga dagar för många människor runt om i världen de sista dagarna. Vi har följt naturens styrka att förändra och skaka om vår värld genom det som skett i Japan. Just nu följer många oroliga människor även Libyens öde där maktgalna människor ser till att rasera den vanliga lilla människans vardag och mödosamma liv. Ingenting är egentligen nytt under solen, allt sker om och om igen. Naturens raseri kan vi inte förhindra och tydligen inte människans maktkärlek heller, åtminstonde inte på andra sätt än att släppa fler bomber som spränger bort liv. När allt är så här mörkt och tungt och glädjen känns långt borta så finns det ändå hopp om ett liv. För trots mänsklighetens enorma dårskap så är vi samtidigt många med hopp och tro om en annan värld, där paradisen finns kvar mitt ibland oss och blir ännu viktigare att bevara och vårda! Det gör mitt arbete på Östarp ännu viktigare, att se till att bevara en av de platser i världen som fortfarande tycks vara ett orört paradis!

Tack till POM

Jag måste verkligen beundra POM´s (Programmet för odlad mångfald) arbete som pågått under många år nu med alla handa upprop till Sveriges befolkning. Det hela har ju handlat om att bevara och samla in växter som av olika anledningar är en del av vårt kulturarv och som man vill rädda till eftervärlden. Deras insamlingperiod tog slut vid årsskiftet och nu genomförs säkert en hel del slutdokumentation och förhoppningsvis ska en del av de insamlade växterna även kunna upp förökas så att de kan komma till försäljning. Är du intresserad så läs mer på POM´s hemsida: www.pom.info

Jag själv är ytters glad efter att äntligen ha löst ett mysterium, tack vare POM´s bok om ”Att inventera lök- och knölväxter”. Det handlar om en otroligt söt lökväxt som förra våren fångades med min kamera i Gamlegårds trädgård. Jag hade aldrig tidigare sett en sådan blomma och har inte riktigt kunnat reda ut vad den hette… Men nu vet jag att det är en italiensk blåstjärna Hyacinthoides italica. Denna ursöta lök som blommar i maj och lär vara odlad i Norden sedan 1600-talet! Jag undrar så när den planterades vid Gamlegård? 

Italiensk blåstjärna (Hyacinthoides italica)

Spår av människor

Vi människor lämnar spår i olika former efter oss. Många spår är så farliga och galna att man förstummas över dess idioti. Det är gifter och utsläpp som förändrar allt levande på hela vår planet och dessa går inte att ta bort hur vi än försöker! Men så finns det andra mer ömsinta och varma spår. Dessa är viktiga att värna om. De ger hopp när dumheterna hopar sig! De ger insikt om att vi ska vårda den natur som är oss given, den natur som ingen kan äga utan bara leva med. Tänk på det när våren kommer liksom ogräset och alla de kryp som vill äta upp dina blommor eller grönsaker. Spruta inte ut en massa gifter, lämna inte ytterligare idiotiska spår efter dig. För det finns inga genvägar, se det som terapi! Rensa ditt ogräs eller lev tillsammans med det! Och krypen som äter upp det du odlar vill också leva. Vi får lära oss att gå hand i hand!

En liten pojke på väg, året var 1956

P.E. ristade detta år 1968 eller 1988 på boken vid kvarndammen

Någon fryser om sin hand, vintern 2011